Sedan tidigare råder förstämning coh landssorg i bl a Frankrike, Italen, Grekland, Nigeria och flera andra länder. I en del länder mer, i andra mindre. Dessa länder kommer under de närmaste 36 timmarna att berikas med ytterligare 4 länder.

Jag tror att dessa länder blir Holland, Argentina, Ghana och Paraguay.

Och som de trogna läsarna vet så tippar jag i regel fruktansvärt illa.

Den tidiga morgonluften och den klarblå himlen ger redan en föraning om den värme solen ska använda sig av och omsluta oss senare på dagen. Att få sitta här vid Siciliens strand och kunna se ut över det blågröna hav är en ynnest man ska ta vara på och vara rädd om.

Vattnets små vågor orkar knappt ta sig in mot land. De som ändå lyckas omvandlar sin färg från blått till vitt så snart de träffar den bruna sandiga stranden och försöker samtidigt vända på alla stenar och gruskorn i sin väg. Att stenarna hela tiden visar en ny sida gör att de inte kan ha några hemligheter gömda utan riskerar hela tiden att vändas om till glädje för de barn som leker vid strandkanten. Vågornas förmåga att med sin kraft hela tiden vända på stenar och grus gör också att stenarnas vassa kanter under miljoner år rundas av mer och mer för att anpassa sig till de övriga stenarna i strandsamhället och försöka vinna tävlingen om strandens vackraste sten genom sin färg och sköna form.

Intill stranden leker barnet i nuet helt ovetandes  det futurum som väntar dom. En dag kanske de återvänder till denna strand för att se nästa generation barn leka på samma sätt som de själva en gång gjorde. Barn som återigen leker med de stenar som rullats i strandkanten och sett tusen generationer av barn göra på samma vis.

Barnet tar steget ut i havet för att prova på sina första simtag för att en dag bemästra det element som stenarna aldrig kommer att klara av. Efter det första provet återgår barnet till den brännheta sanden för att bygga sitt sandslott. Men återigen är de naturliga elementen starkare och sakta men säkert bränner solen bort den sista fukten från slottet och den svaga havsbrisen kan återlämna den gyllene sanden till den redan väntade stranden. Återigen försöker barnet att bygga sig ett slott och återigen tar naturen tillbaka vad den anser har rätt till. Men sandslottet finns där ett tag till, i barnets ögon. Inte i de vuxnas av vardagens stress och förpliktelser avslipade inskränkta ögon.

Den tidiga morgonens bris och den allt varmare solen tränger undan resterna av den svalka och fukt som natten burit ed sig. Himlens sista små moln löser upp sig och tar samtidigt med sig den sista chans av solskydd.

En ny våg sveper sakta in mot strandkanten och ger dess linje en ny ännu ej visad bild av denna. Men nya stenar och nya rester av sandslott. Barnet tittar ner för att försöka finna just den sten som i hennes ögon för stunden är den vackraste och vad den föreställer vet bara barnet som fortfarande har den fantasi som vi vuxna så ofta tappat på livets väg.