jeppe

25 juli 2010 01:45

Jag tror man vänjer sig med det mesta.

Min morsa jobbar innom åldringsvården med dementa, och som hon säger "första och andra ggn jag var tvungen att torka upp skit och kiss var jobbiga...men nu är det som att att torka upp damm"....

Hon hävdar med bestämdhet att det "fysiska" är inte svårt att hantera, men snarare det mentala, att se ngn bli mer och mer förvirrad är värre en att byta blöjor......

Sen trots mina norrländska rötter, så håller jag med dig om surströmming och matjessill...brrr...

Har en syster i USA, som jobbar på ett "shelter", som tar hand om våldtagna , misshandlade kvinnor och barn....det vetisjutton om jag skulle klara att jobba med faktiskt....jag tror att det "äckliga" som avföring och liknande kan man hantera...men det mentala är nog värre...

Som exempelvis läkare skulle jag vara ok med att fixa skador, blod och liknande det skulle inte störa mig...men att hantera ngn som mår illa mentalt, som har blivit utnyttjad eller slagen som barn...nej det skulle jag inte klara tror jag

Så det jobbigaste yrkenena även om det inte är "äckligt" är ju de som jobbar med våldtäktsoffer...misshandlade barn..eller psykiskt sjuka...DE har verligen min respekt!

noboytoy

25 juli 2010 15:59

En manlig väns fru jobbar på ett hem för incest-utsatta barn. Bara i vår lilla stad har vi två sådana boenden. Min vän avskyr när frun kommer hem och berättar dessa barns levnadshistoria. Till råga på allt återberättar han allt för mig. Jag brukar fråga hur hans fru orkar. Hon orkar för barnens skull. Hon tycker att hon gör ett viktigt jobb och jag instämmer. Mitt eget jobb är i jämförelse, totalt meningslöst. Heder åt alla dessa som orkar höra verkligheten dag ut och dag in.

fruktsmoothie

30 juli 2010 09:50

Tror jag får hålla med jeppe till stor del här. Byta blöjor, köra sopbil eller tillverka surströmming. Man lär nog vänja sig vid lukter och konsistenser, även om jag personligen inte har någon större lust att försöka vänja mig vid något av det.
Dock skulle jag må riktigt dåligt av att träffa människor som mår dåligt varje dag. Människor som inte vill leva vidare, de som är uppgivna, inte bryr sig, har varit med om hemska saker, som är drogade. Men även de sjukdomar som påverkar hjärnan tycker jag är oerhört obehagligt. Demens, hjärnblödning, kramper osv.
Alla ni som står vid dessa personers sida, ni är starka och oumbärliga, all heder åt er.

http://fruktsmoothie.bloggplatsen.se/

pinkozzy

30 juli 2010 15:42

Till fruktsmotthie: Håller inte med dig där. Jag har träffat folk som varit riktigt nere och som tagit sig upp igen. Devis för att jag lagt näsan i blöt. Det finns inget skönare än ett "tack" efteråt. Det räcker med det. DÅ märker man att man gjort något gott.