I veckan blev jag förskräckt när jag fick höra en liten tjej i ÅK 5 säga att hon var för tjock och borde gå ner 3-4 kg. Tjejen är mindre ( kortare och lättare ) än genomsnittet. En mycket trevlig tjej med mycket humor. Hon tycks även ha bra hemförhållanden.

Jag har även en lika trevlig tjej i släkten, som är strax över 20 och har svåra besvär med Bullemi. En sjukdom, och ingen fix idé, om nu någon trodde det.

Sen har jag den senaste tiden sett riktiga avarter när det inte räcker med frivillig eller ofrivillig bantning Britt Ekland, Lullu Carter, Drottning Silvia.

En sista grupp är alla dessa modeller som bantar så de ser ut som smala pinnar och där anorexi inte är långt bort. Dessutom kan Photoshop göra dom ännu smalare och ännu mer rynkfria. En sjuk värld.

Om vi tar den lilla tjejen så undrar jag var hon har fått sina ideal ifrån? Hon har ju inte ens växt färdigt. Den äldre tjejen har jag pratat med många gånger och känner en enorm maktlöshet inför denna sjukdom. Så, henne förlåter jag, eftersom hon inte styr över sitt handlande på samma sätt som de andra. Eller?

Eller är det så att dessa äldre damer jag namngett ovan också lider av en sjukdom. En sjukdom som får dom att tro att de blir yngre och snyggare om de lägger sig under kniven?

DET GÖR DOM INTE ! ! !

Efter att farbror ”doktor” varit framme se de ut som freaks. Titta på Lullu Carter eller Britt Ekland. Läppar som är så stora så man undrar vad de har stoppat i dom. Är det fettet de inte vill ha runt magen eller är det en banan i varje läpp? Rent pinsamt.

Och titta på deras ansikten i förhållanden till ålder och kroppar i övrigt. Man har dragit huden både hit och dit så de får ett helt absurt utseende. Ta t ex drottningen. En mycket vacker kvinna en gång i tiden. Hon hade säkert åldrats med värdighet och fortfarande varit vacker. Men vad gör hon? Hon skär sönder sig så hon nästan liknar Joker i Läderlappen. Undrar om hon numera ens kan se ledsen ut.

Men varför bryr jag mig om hur dessa äldre damer ser ut. Eller hur modeller förstör sig? Jo, för att jag tror att det är dessa grupper plus i vissa fall även mammor som leder unga tjejer in i bantning, anorexi och bullemi. Jag tror att något som från början bara var en snabb titt i spegeln fortsatte med mammans tjat om att mamman är för tjock. Sen fortsätter det med veckotidningar där retuscherade kvinnor visar upp sig och slutar med att de äldre damerna visar sina ”läkarformade” kroppar, fulla med silikon, fetter, botox, sytråd och annat skit.

Jag tror att det är de vuxnas fel att barnen får fel ideal och växer upp och på så sätt utvecklar den stress som börjar med en kanske harmlös bantning och slutar med en svårbehandlad sjukdom som bullemi och anorexi är. Så det är de gamla tanterna som inte nöjer sig med att se äldre och värdigare ut och som bantar och behandlar sig på olika sätt, som är orsaken till att många unga mår skitdåligt.

För vad ska det annars vara? Det finns andra länder där kvinnor SKA VARA runda om de ska ha någon chans hos killarna. DÄR har de fått en annan uppfostran och andra ideal. Det är bara runda kvinnor i släkten. Så därför tycker barnen att det är helt OK.

Jag säger inte att jag vill ha tjocka kvinnor, utan att de ska vara och förbli som de är skapta från början och att denna bild som modeindustrin förespråkar borde ses över och kastas på soporna. Föräldrar och alla andra kvinnor som har en sned syn på sig själva borde ta terapi istället för den terapi som många unga måste ta idag, i tron att de absolut måste härma de äldre kvinnornas syn.

Till sist kan vi snabbt bara ta med Cheer och Demi More. En gång fantastiskt vackra kvinnor. Vad har de gjort, eller rättare sagt ”inte gjort” för att se ut som de gör idag? De är ju så stela i ansiktet så de knappt kan uttrycka sina känslor längre.

Nej alla tjejer och kvinnor därute. Var som ni är och lev livet. Må gott, ät god mat och betänk att livet de facto är kort. Så varför förstöra det genom att efterhärma fåniga ideal?

 

Junie

31 augusti 2013 14:41

Till viss del kan jag ju styra över mitt beteende, det är bara ofattbart svårt. När mat varit det ända sättet att hantera svårigheter på i över halva mitt liv så vet jag (eller egentligen min kropp) inget annat. Kroppen skriker efter mat och när man har ätit så känns det som att det inte finns något annat alternativ än att kräkas för att man är livrädd att gå upp i vikt annars. Att stå emot, det går ibland, men då har man den där ångesten där som vägrar försvinna och som man inte vet vad man ska göra av. Det är ett missbruk, inte ett beroende, men i och med att det är en sjukdom så är det extremt svårt att sluta.

Jag kände mig också för tjock när jag gick i femman, men håller med om att det är fruktansvärt. Jag tror att alla tjejer bantar eller känner sig tjocka någon gång i livet, sedan krävs det en viss sorts personlighet för att utveckla en ätstörning. Men varje litet varningstecken är nog viktigt att åtminstone lägga märke till, kanske prata med den aktuella personen om det, som förälder kanske läsa på lite och hålla koll på utvecklingen hos sitt barn. Sedan får vi ju inte glömma att även killar får ätstörningar. Jag känner fyra stycken, så de finns där men glöms ofta bort eller får höra att de bara inbillar sig för att killar inte kan ha ätstörningar.

http://sockeriogat.wordpress.com

Pink Ozzy

31 augusti 2013 20:20

Du har så rätt Junie. Skönt att du tog inlägget på ett bra sätt.
Men jag ser ju dagligen små barn i skolan med nagellack, glitter och fåniga toppar. En början som snabbt eskalerar. Lycka till, Junie

 

Sandra

17 september 2013 07:44

Det är lätt i teorin att tänka att man inte ska bry sig och inte falla för trycket. Men man blir så matat med hur man ska vara och se ut överallt ifrån att det är svårt att värja sig. Det börjar ju redan på dagis. Denna skönhetshysteri. Denna syn att kvinnans kropp är ett objekt. Vårt samhälle som värderar yta med än innehåll. Jag vill inte bry mig men kommer på mig att jag ändå gör det. Byr mig om vad andra tycker. Exempelvis tröttnade jag på att raka benen. Varför ska jag behöva raka benen tänkte jag, det har ju ingen praktiskt funktion. Det är tråkigt och hyvlar kostar pengar och är inte värst miljövänligt. Så jag slutade. Benen blev lurviga och jag brydd emig inte. Så gick jag till gymmet, iklädd byxor som slutade vid knät. Männen (det var mest män där) stirrade. De faktiskt glodde rätt mycket på mina ben. Jag orkade faktiskt inte med det hela. Jag rakar nu benen, i alla fall när jag ska visa dom offentligt. Så vissa saker är lättare i praktiken än i teorin.

Jag hade ätstörningar som ung, anorexi, hade är kanske dumt att säga för helt går det nog aldrig över även om jag kan kontrollera det. Jag minns när det började. Jag var "duktig" hade bra betyg och var relativt ordningsam. Men upplevde nog inte att jag fick så mycket uppmärksamhet för det. Men så en dag kommenterade en kvinna min mijda och min kroppsform. "Vad smal du är. Så fin midja" Äntligen någon som såg mig och gav mig postivt omdöme. För mitt utseende, inte för hur jag var som person. Yta. Ytan blev viktigt och någon snedtändning i hjärnan gick igång på smal. Så klart inte enda anlendningen men där startade det. Ändå och trots detta så har jag många många gånger (och pinsamt nog fortfarande) kommit på mig själv att inför mina barn kommentera mig själv att jag är "tjock" att jag måste banta osv. Jag vill slå mig själv. Jag är inte tjock och har aldrig varit. Men jag är fortfarande aldrig nöjd med min kropp tycker att så fort jag går upp lite i vikt så är jag inte snygg och blir olycklig. Och då pratar vi från stl 36 till 38 inte mycket. Fast jag vet att jag tänker fel så är jag programmerad att tänka så. Det är skrämmande att man känner att man själv inte riktigt kan styra. Och hur ska då alla dessa unga, barn kunna värja sig när vi vuxna har svårt och dessutom medvetet och omedvetet bidrar, undrar jag.

http://kvickrot.bloggplatsen.se

Pink Ozzy

21 september 2013 10:31

Tack för din långa kommentar. Och det är nog tyvärr så hos många. De är just "programmerade" att tänka "smal, smal, smal". Ibland säger min fru att hon är tjock.
-Var då? Brukar jag svara. Du är som du ska vara.
JAG är tjock. Men jag har sakta gått ner från dryga 127 till 116 och ska så småningom ner under 100. Men jag bantar inte. Jag försöker bara ta en lite mindre portion och sedan röra mig lite mindre. OK, det tar längre tid, men håller sen förhoppningsvis i sig. Min "matchvikt" var fram till ca 35-40 mellan 75 och 80 kg. Då förstår du kanske.
Men som du säger själv så är ju storlek 38 inget fel på. Tror t o m frugan ligger där nånstans.
Lycka till och håll dig frisk.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag ser överallt en av de värsta sjukdomar. Jag tittar aldrig på let's dans. Det ger mig aldrig nånting.  Men man kan ju aldrig undvika löpet på söndag.  Sorgligt . Som denna söndag  då Junior åkte ut. Lite sorgligt. Så många som gillar honom? Men av...

Förlåt mig förlåt mig för att jag inte skrivit på ett tag. Men men jag och världen har inte som den borde vara.  Idag mår jag illa. Nej, ingen alkohol på 2 år . Är nog mer cancern och andra sjukdomar som ställer till det. Gör det andra året som m...

Har läst varianter om det ett antal gånger.  Överklassen kommer på idèn själv eller anställer nån för att kläcka idiotiska idéer. Det senaste i raden av idioti är att folk som inte släpper in reklam på dina Facebook eller instagramsidor ska böta 144 ...

När Sossarna tillträdde senast så satte man igång och spara för sämre tider trots att bl a Moderaterna m f ansåg att man skulle handla för pengarna. Men det gjorde inte Maggan Andersson. Sen kom Tidöligan och sparade på sjukvård, äldrevård, skola o...

En rysk familj med 13-åriga Nadja kom till Sverige 2017 eftersom mamman fick jobb här. Genom anhöriginvandringen fick de ansöka årligen igen om att få stanns i landet. 2022 fick familjen ansöka om permanent uppehållstillstånd.  Alla fick det utom Nad...