Nu börjar fotbollsspelare i den yttersta eliten gå loss på miljarder kronor och spelare i just klassen under ligger på 600-999 miljoner, o s v neråt. Men detta gör också att om ett lag säljer en spelare dyrt får de nu köpa spelare minst lika dyrt. Är spelarna värda dom pengarna? Nej, självfallet inte som spelare i sig, men namnet är värd pengar. Varenda unge som tidigare haft flera upplagor av tröjor med t ex Messi på en Barcelonatröja måste ju nu ha en med Messi på en PSG-tröja. Och här pratar vi om 100-tals miljoner bara under första veckan. Till det kommer byxor, strumpor, skor, kepsar, nyckelringar, halsdukar och fan och hans mister. Det är DÄR fotbollen gör sina affärer. Ungefär som bensinstationer. För hade man bensin oljor, tändstift mm och på sin höjd en glassfrys. Numera är bensin bara ett sätt att sälja annat - DYRT.
Men det gör att fotbollen gräver sin egen grav. Just nu har t ex Barcelona stora skulder och många fler lag följer. Vem kommer att sitta med svare Petter först?

Jag är lite kluven till paralympics.
På ett sätt har de självfallet rätt till spelen.
De tycker själva även om att tävla.
Det är även intressant att se vilka handikapp som finns och hur de lyckas övervinna problemen. Kanske är de också till hjälp för andra som sitter hemma och deppar med sitt handikapp.
Samtidigt känns det ibland som en dokusåpa och förnedrings-TV.
Klasserna är för ojämna på vissa håll. Det känns lite fel när någon utan armar och ben ska simma mot någon med långa armar dock utan speciell styrka. Dressyr (som jag inte gillar) är det dock lite annorlunda med. Där märks knappt någon skillnad.
Så jag är lite kluven till om spelen är rätt eller fel.
Men så länge de slår mig I pingis med hästlängder har i varje fall DE ett berättigande hur de än ser ut.
Å andra sidan har väl alla ett berättigande i sin sport. De tillhör trots allt de bästa i världen och slår både dig och mig i det mesta.

Vi har just nu 3 kvinnliga partiledare i riksdagen, dessutom ett språkrör. För 2 av dom rasar väljarsiffrorna och för den tredje går det uppåt. Vi glömmer språkrötet tills vidare.
Vad beror det på?
Om vi börjar med Sabuni som företräder Liberalerna så är det ju en sorglig historia. Ett parti byter partiledare för att det går dåligt. Man tror då att mörk kvinna är ett vinnarkoncept. Men det sprack som ett byxarschel. Ett parti i fritt fall som tror att det räcker med mörk kvinna och samtidigt börjar dra i kjolen på SD är hopplöst förlorad. Det skär sig. Det känns som att hela partiet luras. Därför kommer L inte att vara kvar i riksdagen efter nästa val.
Sen har vi Ebba Busch som företräder Kristdemokraterna. Hon startade bra och fick upp partiet till dryga 12%. Men sen skilde hon sig, sågs partaja under värsta coronan, försökte lura en gammal man på ett ruckel, visar sig vara opersonlig, är framfusig och argsint och hänger i Åkessons kjolar numera. Sånt går aldrig hem hos några väljare utom möjligen SDs. Så frågan är om hon klarar att hålla KD ovanför 4%-spärren?
Sen har vi då Vänsterns Dagostar. Hon är inte lika snygg som Busch vilket visar att de röstande inte bryr sig om sånt längre. Men Dagostar är rak, står för sina ord, tar inte till några övertoner och framhåller sitt parti istället för att slå på andra. Ett vinnande koncept tydligen.
Eftersom Miljöpartiet har 2 språkrör tar jag inte upp den kvinnliga här eftersom jag ännu inte kunnat luska ut vem som är orsaken till deras kräftgång.
Nu ska dock socialdemokraterna välja ny partiledare och allt pekar på en kvinnlig.
Och blir det en kvinnlig så tycks det bli Magdalena Andersson. Kanske rätt, kanske fel.
Hon är mycket kunnig men lite tjurigare. Hon måste nog mjuka upp sig lite till och närma sig Dagostar i approach. Även om Dagostar inte är någon glädjespridare direkt. Men Magdalena bör vara rak och inte gå in i larvig politik med den svenska högern från L till SD. Blir hon istället som Sabuni och Busch behöver vi nästan inte ha något val nästa år.