Två av Sveriges bästa idrottare är Sara Sjöström och Nathalie Hagman.  Nåja, vi har just nu en mängd duktiga idrottare som lilla Sverige får fram. Men hur man "får fram" dom är är väldigt olika. Sara kör sitt race med sin tränare. Dagligen timme ut och timme in. Simning, löpning, styrketräning mm. Nathalie tränar oftast med laget, klubblag och landslag. Dessutom säkert en hel del soloträning. Sara tränar i stort sätt endast med sin tränare medan Nathalie med sina lagkamrater, olika tränare mm.

Vad vill jag nu gå fram med denna uppräkning?

Jo, Sara kan träna ihjäl sig om hon vill. Nu är hon på gränsen till att verkligen ta det lugnt ett tag. Att lyckas med det konststycket är hennes mentala styrka. Att orka stanna upp och framförallt att orka starta om igen när lusten infinner sig.

I mina ögon skiljer sig Sara och Nathalie åt. Nathalie har en mängd kompisar hon träffar dagligen i handbollshallen. Man kanske träffas även för träning i gymmet, terrängbanan och kanske t o m i simhallen. Man har varandra i många timmar om dan. Dessutom tränar nog Nathalie en del själv.

Det är min bild av dessa två. Bägge är över 30 och Nathalie närmar sig 40. Jag tror inte så många förstår denna mängd av träning dom och de andra i världstoppen utsätter sig för och allt dom försakar för att stanna däruppe. Jag vet inte, men tror att deras träning och tankar kring sin sport handlar om minst 12 timmar. Och sen blir de sjuka 3 dagar före ett lopp i t ex OS och så är 4 år av träning bortkastat. 

Tänk nästa gång de dka tävlar hur mycket som ligger bakom. Det är inte 2,3 eller t o m 4 timmar. Nej, inte ens det dubbla räcker. Hagman har dessutom hjälp och stöttning av lagkamrater.  Sjöström simmar i timmar i sina tankar helt själv. 

Så tänk på det hur mycket och så olika de tränar för att lyckas få en medalj och få dig glad framför TVn. Du som allt som oftast inte tränat överhuvudtaget. 

Det är bara för oss gubbar att buga oss så djupt vi bara kan och tacka alla elitidrottare även om de tränar allt de kan och orkar men aldrig kommer nära en medalj utan får nöja sig med våra applåder och tacksamhet.