Sedan nån gång på 60-talet saknar jag min pappa. Han dog i början av 70-talet p g a bl a ett gediget supande. Det berodde dock på min förhatliga mor som tog mig med sig utan att pappa visste det. Genom hennes manipulation lyckades hon också behålla mig. Men senare blev vårt förhållande allt sämre för att till slut vara helt obefintlig. Men hon dog för nåt år sedan vilket jag tackar Gud för. Ibland hade jag faktiskt kunna döda henne. Något som jag fortfarande skulle kunna göra med min inställsamme bror. Eller rättare sagt halvbror. Han lät ju trots allt adoptera sig av mors nya gubbe som hon tyckte jag skulle kalla för far. I helvete heller. Jag kunde sträcka mig till farsan. Det var för mig ett namn. Jag hade en pappa en gång. Det räckte för mig, även om det blev lite mycket öl. Men det beror mycket på mors sätt att vara. Livet är orättvist ibland men trots allt rättvist. Jag har ju valt att ha en pappa och inte någon plastdito också.

Eftersom jag är långt ifrån en SDare blev jag inte bjuden på Jimmie Åkessons bröllop vilket jag är mycket tacksam för. Enligt tidningarna var det en meny som knappast tilltalar mig. Churros, korv och baguette.  Vad är det för bröllopsmat? dessutom Norrlands guld som väl som bäst passar i en bastu och Famous Grouse som är en högst ordinär Whisky.  Resten var diverse viner av den billiga sorten. Vem fan bjuder på Tre Apor på ett bröllop? Chardonnay från Chill out m fl lågprisviner. Hur fan tänkte han? 500 gäster skulle "njuta" av den menyn. Han kunde ju bjudit 450 och fått en lite mer anständig meny. Något vegetariskt saknades tydligen helt. 

Ur högtalare strömmade hårdrock vilket ju inte var fel. Dessutom fanns tydligen ett VIP-rum. Undrar vilka som hade tillträde till det? Det var säkert där den fina whiskyn och de fina vinerna fanns.

Nej, ska jag gå på ett bröllop så vill jag bli överraskad på ett positivt sätt, annars kan jag gå till en korvmoy.