Har ett par invandrare som grannar. Efter knappt 2 år så snackar vi i deras trädgård och han säger att vi snart ska träffas och dricka öl från dennes hemland.
Veckan efter är det ett helt annat ljud i skällan. De ska skiljas. Hon har lyckats få en liten stuga.
Gick över idag för att se hur det går. Hon får inte längre arbeta full tid. Hennes 20-årige grabb som bor hemma har fått sparken. Hennes man har fått en stroke. Hennes dotter vill inte byta dagis. Samtidigt har hon nu 3 veckor på sig att tömma huset dom bott i och städa hela huset.
Hon är totalt knäckt. Hennes son är visserligen 20 år, men kan inte ta egna beslut. Så hon måste sätta honom i arbete också.
Jag fattar inte hur hon ska klara det till den sista september. En del människor lider jag verkligen med.

Vi vet inte hur vi ska göra. Jag börjar närma mig 70 och ryggen åt trasig. Men med ca 15 värktabletter om dan klarar jag ca 4- max 5 timmar i trädgården. Jag älskar min trädgård, men i år är det extra mycket att göra. Jag vet ju i te heller från 1 dag till en annan om jag överhuvudtaget klarar något arbete. Det var ju inte det man tänkt sig när man fortfarande var ca 50.
Så framtiden ser rätt mörk ut. Ändå är det något i mig som hela tiden skapar nya jobb. Köpte en hel kartong men några 100 vårlökar som ska ner de närmaste dagarna. Har också köpt nya frön för att få en ännu finare trädgård nästa år.
Det är sånt som gör att jag inte vill bo i en lägenhet med folk ovanför, under och på bägge sidorna. Nej, det ligger inte för mig.
Det känna lite hopplöst.