Nu är det klart. Kungen får ha den äran att gå fram till altaret med Vickan. Nu säger ju motståndarna både det ena och andra. Bl a att det är från en förgången tid och inte jämlikt o s v. Men jag har funderat mycket på det och kommit fram till följande. Varje riktig pappa känner för sina flickor. Fan den som rör dom. Så är det bara. Det är den medfödda beskyddarmentaliteten. Mina 3 tjejer är kring de 30 och fortfarande finns instinkten kvar, trots att man inte visar den så ofta eftersom det inte finns något behov så finns den där.

Så vi pappor anser oss ha ansvaret ( rätt eller fel?) över er tjejer och inte bara anser oss ha skyldigheten,  utan ta mig fan också har skyldigheten att ställa upp när nöden så kräver.

I och med bröllopet så går pappan med sin dotter fram till altaret och överlämnar henne till sin blivande make. På så sätt så visar pappan att mannen är accepterat och respekterat för det han är och säger samtidigt att "Nu har du ansvaret, men vill du ha hjälp av mig så säger du till, för du tillhör nu familjen".

Jag tycker inte att det är gammalmodigt, utan en fin gest gentemot den blivande mannen. Han ser då att han inför massa vittnen är accepterad och fan ta den som rör hans nya fru. Då är han inte ensam, utan har hennes pappa bakom ryggen också.  Jag tycker att detta inte är gammalmodigt, utan en fin ceremoni. Men vi svenskar ska ju ta bort allt vad ceremonier och gamla traditioner, tyvärr.

Sen går brudparet ut tillsammans ur kyrkan. Hur fint som helst.

Nu ska det bli kul att läsa era kommentarer. 

Har den senaste tiden stött på några bloggar där skrivarna tror att de är världens bästa bloggare. De är inte bara världsmästare utan vet också hur andra känner. Man beklagar sig öppet om bloggar där t ex unga tjejer anser sig vara deprimerade, fast de enligt dessa bloggare inte är det. Det är lika korkat som att säga att någon inte har ont när en person klagar på att den har ont.

Det är så här. Graden av smärta kan endast avgöras av den som har smärtan. Smärttröskeln  ligger dock olika högt hos olika personer. Så det går inte att säga "Äh, du har inte ont". Lika lite går det att säga att någon inte är deprimerad. Du som skriver så har ju ingen aning hur just den personen känner sig. Speciellt tjejer mellan 12 och 20 har mängder av problem att ta itu med och som de inte alltid själva klarar av. Ibland kallar de dessa tankar för demoner och gud vet allt. Men låt dom göra det då. Att skriva att de inte är deprimerade är inte bara okunnigt utan också ett sätt att tala om hur lite empati ni har med era medmänniskor. Det konstiga är att jag uteslutande råkat se kvinnliga bloggare uttala sig så negativt.

Det är lite underligt med oss människor. Läser i morgontidningen att det i snitt dör en person av blixten per år. Ändå är folk ofta fruktansvärt rädda för just åskan/blixten. Jag känner en person som är ytterst rädd så det är synd om personen. Men det ligger väl någonstans i huvudet. Men samtidigt så sätter sig de flesta i en bil och kör iväg, eller ännu värre, går över övergångsställen utan att se sig för bara för man anser sig ha rätten på sin sida, tror man. Trots denna rätt dör en hel del på just övergångsställen och , om jag inte minns fel, ca 500 totalt i trafiken varje år. Till de ska läggas alla som efter en olycka sitter i rullstol eller har andra mer eller mindre allvarliga problem efter olyckor. Sådant tänker man inte på.

Men åska och blixtar är man skitskraj för. Jag är inte rädd för detta, men jag har respekt. Är jag på sjön och fiskar så är det närmaste strand som gäller. Vandrar jag i fjällen så är det språngmarsch neråt fjällsidan, o s v. Fast egentligen borde jag vara skitskraj. 1978, eller om det var 1979 så satt vi i en liten friggebod hos svärföräldrarna. Det åskade och regnade floder på morgonen. Jag stod och tittade ut genom ett litet ( ca 35 x 35 cm ) fönster. Plötsligt small det bara till. Det kändes som om man stoppat in fingrarna i en elkontakt. Blixten hade slagit ner i närheten. Var fick vi aldrig riktigt reda på. Inga märken syntes i träden eller på marken. Men en liten spis med två plattor gick sönder, alla ( 3-4 st ) säkringar likaså. Dessutom hade just detta fönster ett myggnät fastsatt med häftstift. Dessa flög ur väggen och ett studsade på min kind.

Så jag borde ju vara rädd, men är det inte. Men jag har respekt. Men inte mer än att jag, som för några dagar sedan, kan somna på altanen fast åskan går.

Tvingades till gruppinformation på Arbetsförmedlingen som ligger ca 2 mil härifrån. I kallelsen hotade man även med utebliven dagersättning i ett antal dagar om man inte dök upp. Men goda föresatser och hopp om ca 2 timmars vettig information åkte jag dit.

Vi blev insläppta 8.02 Därefter var det datatrassel i ca 5-7 minuter. Därefter fick vi diverse info om sådant vi sedan länge visste och sen var vi ute i friska luften igen 8.22 Åtta och tjugotvå!!! Max 15 minuters värdelöst vetande. Bara resan fram och tillbaka tar ca 40 minuter och kostar bensinpengar.

Vad i helvete ( ja nu svär jag ) är det frågan om? Kallas drygt 10 femtiotalister dit bara för att fylla någons nyckeltal? Finns det inga krav alls på den info man ger?  Den personlige personen jag talat med vid några enstaka fall tidigare har gett mig 100 gånger så mycket som denna kvinna kunde ge mig idag.

Ren djävla skandal är vad det är. Inget annat.

En hjärtspecialist blir begravt. Kistan står framför ett totalt överdimensionerat hjärta. Prästen håller i vanlig ordning sitt tal. När han är klar och tagit avsked av den döde öppnar sig hjärtat och kistan far in. Därefter stänger sig kistan igen.

 I detta ögonblig av sorg börjar en av begravningsgästerna att skratta högt.

- Varför skrattar du? frågar en annan person.

- Jag tänker på min egen begravning.

- Jaha, men varför skrattar du?

- Jag är gynekolog...

Även om vi var 7,5 sekunder från att ha haft ett silver får vi trots allt vara glada för att ha fått ett brons. Men nu tycker jag att man på allvar borde rensa upp i hockeyträsket och följa fotbollen. Där spelar man landskamper vissa dagar och cupmatcher andra. Där har man VM vart fjärde år och EM vart tredje. Vore nog bra för hockeyherrarna att försöka närma sig fotbollen.

Har kollat lite på nätet för att se vad fru Anka egentligen har gjort. Hon pratar ju gärna om att hon gjort karriär i USA. Hon säger också gärna "lilla Sverige". Men följande har jag lyckats hitta.

Film: Hon var med i Dum&Dummare där hon i baddräkt klev ur en buss och sa i stort sett hej och hej då.  Hon har tydligen även haft en och annan statistroll i Baywatch. På senare tid har hon varit med i lite svenska dokusåpor. Ingen av såporna är något man behöver lägga på minnet.

Fröken Sverige: Hon påstår sig varit 2:a i fröken Sverigetävlingen 1994. Detta är dock lögn. Hon har bara varit med i fröken Skåne, utan att vinna.

Gift: Var gift med  Louis Yeager i en månader och gifte sig därefter med Paul Anka 2008.

Född: 1971 i Polen. Adopterad av svenska föräldrar.

Hemsida: http://annaankaofficial.blogspot.com/ . Här skriver hon en massa skit om sitt ex. En riktig bitterfitta om du frågar mig.

Övrigt: Tycks tro att hon är en stor stjärna. Prata gärna om både det ena och andra och ofta utan att först tänka efter.  En Wannabee som aldrig blev det hon själva ville.

Sportdagen igår gick käpptätt åt helvete. Först förlorade Sverige, sen Tyskland och till slut Bayern München. En helt bedrövlig dag.

Men jag tycker att en del journalister  ska ta sig någonstans. När det var mindre än en minut kvar tog BÅG en time out. Efteråt vet vi ju hur det gick. Tjeckerna fick in pucken när det återstod 7,5 sekunder. DÅ gastar dessa kloka journalister och s k experter att det var fel att ta denna time out. Hade tjeckerna inte fått in målet hade det självfallet varit helt rätt. Jag har ju sett ett antal matcher i mina dar. Och både i hockey och handboll ( som också tillämpar time out ) tar man gärna en time out för att störa motståndaren i slutet och ger de egna lite andrum. Även om jag tycker att det kanske behövs en ny tränare så är det absolut inte p g a denna match. Sverige spelade riktigt bra. Men det är ju målen som räknas.